Live från New York

Miljonsatsningen Söndagsparty med Filip och Fredrik ska ta Sveriges största tv-duo till det slutgiltiga målet: ett genombrott i USA. Men pallar de trycket? Café följde firma Hammar/Wikingsson från stockholmsk förortsidyll till ett myllrande Manhattan - och kom hem med en berättelse om prestationsångest, psykiska sammanbrott, pretentiösa kollegor, dåligt sex och konsten att uppfostra barn med tv-spelsvåld.

ÅLSTEN, BROMMA.

Fredrik Wikingsson står på knä i köket och försöker få på dottern Pella hennes overall. Under det vita, ellipsformade designbordet ligger majs, makaroner och lite lego. Längre in i rummet, under ett enormt fotoporträtt av Bob Dylan, sitter hans fru Johanna och ammar Joni, som är helt nyfödd. Det är en klar och kylslagen förmiddag på Ålstensgatan, denna funktionalismens paradgata norr om Stockholm. En radhuslänga som blev rikskänd för att Per Albin Hansson en gång bodde här. Fredrik pekar ut statsministerns gamla hus, det ligger mitt över gatan och är lite större än de andra 93. När radhusen stod nybyggda 1933 var insatsen 3 000 kronor. För några år sedan såldes ett av dem för drygt sex miljoner.

Bromma är inte ett överklassområde som Djursholm eller Saltsjöbaden med allvarsamma, insynsskyddade villor. Bromma är tätbebyggt, med mer bohemiskt skötta häckar och äppelträd och med 12:ans spårvagn tuffande genom gemyten, som en länk mellan Skansen-Sverige och moderniteten. En gång i tiden en favoritförort för bildade excentriker: arkitekter, konstnärer, politiker. I dag uppköpt av den inte fullt så bildade och excentriska medieeliten. Till denna elit far man nu definitivt räkna Fredrik Wikingsson, även om han besitter mer excentricitet än alla Brommas TV4-profiler ihop.

- Johanna är uppvuxen här och ville gärna flytta tillbaka när vi fick barn. Jag var en kille från landet som flyttat till Stockholm och bott i en sunkig etta, säger Fredrik och får det att låta som att han bara hamnade på Ålstensgatan.

Tvååriga Pella styr bort mot parkleken med den igensnöade sandlådan. Fredrik lyfter upp henne på en av däckgungorna. De små runda kinderna är knallröda.

På bara fem år har han gått från pank frilansskribent till mångmiljonär. Tillsammans med kompanjonen Filip Hammar har Wikingsson blivit sin generations mest populära och inflytelserika programledare. Som delägare i produktionsbolaget Stock-holm-Köpenhamn, numera uppköpt av Metronome, finns han i kulisserna till flera av de underhållningsprogram som visas i tv just nu.

Om några veckor ska hela familjen flytta till New York. En trerummare i West Village står och väntar. Filip Hammar åker i förväg och startar upp det som han och Fredrik har pratat om ända sedan de lärde känna varandra i fikarummet på Aftonbladet för ett drygt decennium sedan: att göra tv i USA.

Lasse Holmqvist, som gjorde Här har du ditt liv på So-talet, är den enda svenska programledare som försökt något liknande. Men reseprogrammet Mera på luffen i USA blev inte den succe Lasse Holmqvist hade hoppats på, utan snarare början till slutet på hans tv-karriär. Fredrik och Filip gör resan i annan tid, med mer pengar bakom sig, men de spänner också bågen på ett sätt som Lasse Holmqvist aldrig hade vågat drömma om: De ska sända direkt från New York till Sverige och de ska blanda svenska gäster med amerikanska. Och som inte det vore nog ska Filip viga folk i studion.

- Det är ingen talkshow med skrivbord. Jag ser det snarare som Cafe Norrköping, fast med andra gäster och referenser. Vår grej har alltid varit att para ihop människor och se vad som händer. Som professor Baltazar: hälla i lite olika grejer, ta ett steg tillbaka och se det explodera. Vi är splittrade typer, vi vill både kunna sminka oss till transor och sen ha två människor som står och grinar i studion för att de är kära i varandra, gjort helt utan ironi. Vi vill kunna säga: "Bänka er - ikväll blir det giftermål och transsexuella, Lilly Allen och Thomas Wassberg:'

Att viga folk i tv, känns inte det som något Robert Aschberg kunde ha gjort i TV3 på 90-talet?
- Kanske, men Aschberg gjorde också en hel del bra grejer, framför allt i början av 90-talet. Han hade för-modligen haft nån galning som sidekick. Vi ska för-söka göra det värdigt.

Hur får man en sån ide?
- Vi hade nog inte fått iden för fyra år sen, innan vi själva hade gift oss. Den kom upp på ett konferenssamtal över telefon. Filip hade hört att det är lätt att bli vigselförrättare i New York. "Skulle jag kunna viga någon?" säger han plötsligt och jag och vår produ cent Henrik ropar "YES!" i munnen på varandra. Vi är så lika varandra och har jobbat ihop så mycket, vi känner alla tre att det här är rätt. Sen finns det andra i redaktionen som tänker över det. Men den känslan, den lyckliga känslan av att här har vi aldrig varit tidigare, det är den vi går på. Sen kan det gå helt åt helvete ändå. I direktsändning räcker det med en enda osäker blick för att stjälpa en hel minut.

En kort säljfilm med amerikansk speaker-röst har gjorts om tv-undret från Skandinavien (inte Sverige). I den får man se Filip och Fredrik ta emot en mängd priser, åka cab genom Amerika, få statsminister Reinfeldt att prata med helium i strupen och Pamela Anderson att högläsa Pippi. Filmen skickas nu till varenda betydande agent i USA, i hopp om att de ska kunna övertyga sina klienter om värdet av att vara med i Söndagsparty med Filip och Fredrik. Men att få P Diddy att tacka ja är en sak, om han sedan dyker upp en annan. Filip, som är den utagerande neurotikern av de två, pratar redan om den här typen av scenarion med vekhet i rösten. Fredrik är mer obekymrat extatisk över att han ska fa jobba i New York.

- Vill du ha tårta, Pella?
- Jaa! ropar hon från gungan och sträcker ut armarna för att bli lyft.

Sedan Filip och Fredrik började tävla i På spåret har de fatt en ny publik, de äldre. Damerna i Bunueltröjor inne på Ålstens-gatans Cafe Gateau tittar skamlöst och förtjust på den kände pappan som matar sin dotter med semla. Fredrik verkar inte märka någonting.

- Att stå i en sån här lekpark tio över sju en morgon i december är enligt alla definitioner det tråkigaste man kan göra. För att ha barn och må bra i det måste man sänka sina förväntningar.

Du är en rastlös person. Hur hanterar du enformigheten som det är att ha småbarn?
- Jag är fruktansvärt stressad men aldrig rastlös. Jag lever som i Matrix, jag gör grejer hela tiden, simultant. Jag tar upp en legobit och i samma rörelse plockar jag upp bananen. Jag har aldrig fatt så mycket utlopp för rastlösheten som nu. Har man lite dampgener är det perfekt att skaffa barn, man har saker att göra hela tiden och är helt slut på kvällen. Okej, det händer att jag måste supa ryskt, att jag måste skjuta ut mig, men då far jag betala priset för det dagen efter.

Hur har Filip tagit det här att du skaffat två barn?
- Jag tror att mitt barnalstrande har fått Filip att gasa ännu hårdare med resor och upplevelsemaximering. Han är ju så dramatisk, han tror att livet är slut när man får barn. Men Filip gör sig dummare än vad han är när han pratar om det, för han vet ingenting. Och jag är inte den som säger: "Filip, nu måste du sätta dig ner och höra. Vet du vad Pella svarade när jag frågade vad den stora fageln gör? Hon sa kack kack." Jag har sagt sånt till folk bara för att testa om de köper det. Men det är oerhört svårt att öppna käften och säga något intressant om sina barn. Det är nästan alltid fruktansvärt tråkigt att lyssna på. Och eftersom jag inte snackar om det på jobbet tror Filip att jag tycker det är supertrist.

Vad brukar du och Pella göra ihop?
- När jag har badat henne på kvällarna, i stället för att läsa sagor brukar vi spela Grand theft auto IV med ljudet nerskruvat. Så berättar jag vad som händer. Jag springer omkring i New York och mördar folk till höger och vänster och förklarar att nu ska pappa till en lagerlokal i Bronx där pappas kollega Demitri sitter gisslan, men då måste vi först söva de där ryssarna som står borta i dörren, det är därför pappa tar fram sitt kikarsikte. "Mer mer!" skriker Pella. Och sen när jag tar fram bazookan brukar hon stöta ur sig ett triumferande "Ha"! Jag tycker det är svinkul.

Ni har alltid haft en ung attack i era tv-program. Ni började med att ta folk på pungen i Sturegallerian och i förra årets Vem kan slå Filip och Fredrik var ni lekledare. Känns det lika naturligt att göra sånt i dag när du är 35 och betalar dagisavgift?
- Det är som om föräldraskapet förväntas vara en tvångströja, men det finns ju ingen anledning. Jag tycker att jag har gjort värre grejer sen jag fick barn. Som att äta av min egen röv och köra bil mitt på dan i Stockholm med bindel för ögonen och Filip som mänsklig gps. Däremot kan vi inte längre bara sticka till Cook Island i tio dagar och filma. Det är som att ha bytt från europeisk rink till NHL-rink. Vi måste uträtta samma grejer fast på mindre yta. Det kanske blir jobbigare när barnen går i skolan och det står på löpen att deras pappa drack sitt eget piss i tv. Nu vill jag understryka att jag inte har några planer på det, även om Bowie sägs ha gjort det i LA på 70-talet. Ja, det skulle vara den ingången då ...

Många verkar tycka att du och Filip har blivit varmare med åren. Håller du med?
- När vi intervjuade kändisar i USA sa folk: "Fattar de inte att ni driver med dem?" Det var överraskande. Vi var genuint intresserade av dem vi träffade. Vi tyckte verkligen inte att vi drev med Monica Lewinsky, vi hade svinhärligt med henne. Folk trodde väl att vi drev med kändisarna för att de flesta var has-beens. Men berodde mest på att det bara var has-beens som tackade ja.

Jag tror det handlade om tiden som hade varit innan. Ni kom fram efter ett 90-tal av rätt elak, ironisk humor med Killinggänget i bräschen. Man utgick från att ni drev med de här människorna, för det var så humorn hade sett ut i några år.
- Det stämmer nog, men vi har också blivit mer feelgoodtorskar. Det varmaste som gått på tv de senaste åren är väl programmet som Filip gjorde om sin syrra (I en annan del av Köping). Det är så varmt att man måste storma ut i reklamavbrotten för att kyla av sig. Och en av de saker jag minns särskilt från 100 höjdare är Otto, som är en meter lång och har bott ensam i hela sitt liv. Vi filmade honom när han åkte moppe och la musik till det. När vi sen såg det kände vi att det här är det bästa vi har gjort. Man måste få kapitalisera på att han pratar roligt, annars blir det Landet runt, men så blödiga är vi, både jag och Filip. Jag har just sett om Nord och syd, 8o-talsserien om amerikanska inbördeskriget med Patrick Swayze. Jag lipade kanske fem gånger per avsnitt och den är ändå rätt risig. Filip lipar åt Extreme home makeover jämt.

Jag tror det där är en av hemligheterna bakom er framgång. Att ni sjunger Kärlek i tystnadens tid av Peter LeMarc i rutan och avgudar Ingvar Oldsberg. Det skulle nog inte ha fungerat om ni var estetiskt korrekta Stockholmskillar med upprullade chinos.
- Den finaste komplimang jag ratt kom från en kille som var en riktig parodi på en Söderkille. Han sa: "Det bästa med er, det som skiljer er från alla andra komiker, är att man märker att ni verkligen gillar musik:' Det där är abstrakt och knappast ett argument man går upp till en tv-kanal med, ändå ligger det något i det. Filip har för övrigt fått bättre röst på senaste tiden, han skulle kunna ha en helt okej Joe Cocker-röst. Min röst har av någon recensent utsetts till Sveriges mest metalliska alla kategorier.

Ni har hunnit göra nästan osannolikt mycket under de här åren. Är det höga tempot bara adhd eller ett sätt att jobba, en estetik?
- Vi har medvetet bankat på som om vi vore radiopratare och har aldrig gjort mer än två och en halv säsong av något program. Killinggänget gjorde väl sex 23-minutersavsnitt, och sen var de borta i typ två år och kom tillbaka med sex nya avsnitt. Andres Lokko skrev att vi håller på med massproduktion, men ingen säger det till Conan O'Brien. Det är föråldrat att tro att humor ska komma i sex gånger 23-minuterspaket som Fawlty Towers gjorde. Det finns några väldigt roliga amerikanska bloggare just nu och tänk om de skulle göra ett inlägg i veckan, det skulle inte funka.

Just nu är ni med och sätter tonen för svensk tv. Känner ni något sorts ansvar?
- Jag värjer mig för ansvarstanken, för om vi börjar tänka så finns risken att vi slutar bottna och i stället blir duktiga. Duktig humor, som vill "ta ett grepp om samtiden" är det värsta som finns. Det är sån där Hasse och Tage-humor som DN:S kulturskribenter tror att de gillar. Det är humor som börjar här (Fredrik pekar mot huvudet). Vår humor börjar alltid här (pekar mot magen). Utan att låta alltför konstruerat avspänd så vill jag ägna mig åt sånt som är roligt att sitta och prata med Filip om i spånrummet. Jag vill ägna mig åt sånt som jag bottnar i.

Pella är trött på Cafe Gateau. Hon vrider sig ur Fredriks grepp. Vi bokar en ny träff om några dagar. Samma kväll kommer ett sms från Fredrik där han uppmanar mig att se dokumentären TV junkie och ber om ursäkt för sin svamlighet. Han tycker inte att han har levererat: "Men nästa gång vi ses, då jävlar!"

CHELSEA STUDIO NEW YORK

Filip Hammar knäpper båda händerna bakom huvudet och sviktar på kontorsstolen.
- Så här glamouröst är det.

Jag står i det som kommer att utgöra Filips och Fredriks redaktionsrum det närmaste halvåret. Ett litet tillhåll en halv trappa ner från 26:e gatan med lysrörsljus och gipsskivor i taket. En och annan skiva har lossnat. Fyra skrivbord och fyra papperskorgar.

Kontoret och tv-studion tillhör Martha Stewart och Tyra Banks, de sänder härifrån, men det är svårt att tro när man står i den svenska delen av fastigheten. När Bill Clinton besökte studion för att kora en vinnare i hund-dressyr var det här hundarnas uppehållsrum.

Programmets producent och researcher är redan på plats tillsammans med Filip, redaktören ska landa senare samma kväll. De yngsta i redaktionen, de som inte har familjer, kamperar i en spartansk lägenhet i Greenwich Village. Just nu sover de på golvmadrasser. Men de är peppade. De ska jobba i New York och de ska göra det med Filip och Fredrik, i något som ser ut att bli ett historiskt svenskt tv-projekt.

- Jag vet vad du tänker, säger Filip när han öppnar dörren in till studion där Söndagsparty ska sändas.

Det ser ut som öststats-tv. Grådaskiga tygfatöljer, urblekta pasteller, trångt och inklämt. ZTV har det flottare.

- Ändå rar de det att se så dyrt ut i rutan. De använder mycket blått, det är tydligen tricket. I det här hörnet ska husbandet stå. Vi håller på och letar något lokalt. Jag skulle helst vilja ha ett svart band, med blås.

Att gå runt med jet lag genom centrala Manhattan en regnig kväll som den här är surrealistiskt, det är som att befinna sig i ett tv-spel. Filip är på strålande humör. Han vill att vi ska gå till Petes Tavenz några kvarter bort. Aftonbladets USA-korrespondent Per Bjurman messar honom från Elaines och undrar om det händer någonting i kväll. Vi hoppar in i en taxi.

Petes Tavenz är en typisk New York-bistro, enkel, trång och bullrig, med signerade foton på kända besökare och en tv som visar amerikansk fotboll. Vi placeras i ett bås längst in och jag tänker att det är märkligt att folk fortfarande blandar ihop de här killarna, egentligen är de väldigt olika.

Filip Hammar har en grosshandlarkvalitet som den anemiske Wikingsson helt saknar. Filip kan ta folk, han gillar att kramas och gå runt med pochett i kavajbröstfickan. Trots att Fredrik rent objektivt är den snyggare är det Filip som hamnar högst på tidningslistorna över Sveriges sexigaste män.

Filip beställer Spagetti Bolognese och den andra av fem öl. Han konverserar snabbt och entusiastiskt och efter några glas börjar han falla en i talet. Vi pratar svensk tv. Trots att Filip Hammar är en av de mest framgångsrika i sitt gebit hamnar han lätt i en affekterad underdogposition när branschen kommer på tal. Filip och Fredrik var nyligen gäster hos Skavlan, norrmannen som fått med sig både publik och kritiker genom att förvalta arvet från Parkinson. Filip Hammar är inte lika imponerad.

- Vi i Sverige är så förbannat förtjusta i "det goda samtalet" och att låta folk få prata till punkt. Jag hatar det. Jag måste få säga det. Vi lyssnar alldeles för mycket i Sverige. Det är extremt få svenskar som levererar bara genom att prata. Då är det vår uppgift som programledare att kliva in och sätta stopp. Jag blir förbannad av recensioner där det står "Skavlan låter verkligen folk tala till punkt". Jag tycker det är det sämsta betyg man kan få. Det finns inga människor
som borde få tala till punkt, utom möjligtvis Barack Obama.

Varför är du så provocerad av just Skavlan?
- Det pompösa anslaget provocerar mig. Det är ju bara fem människor som pratar med varandra. Varken mer eller mindre. Men bara för att det går på SVT, så försöker man upphöja det till något sublimt och mycket mer genomtänkt än vad det egentligen är. Människor mår bra av att gilla Skavlan, de känner sig smarta eftersom DN Kultur och Eva Beckman-människor har bestämt att det är kvalitets-tv. Skavlan är Den blåfilmen för mig. En film som Fredrik för övrigt anser vara en av de bästa som har gjorts. Han tycker även att The Royal Tenenbaums är ett mästerverk. Jag tycker det är pretentiöst dravel, form utan innehåll. Och nu kommer han kontra med att jag gillar Notting Hill.

Jag blir mer provocerad när Adam Alsing säger att det han hatar mest är "pretentiösa människor". Den pöbelmentaliteten är väl ändå ett större problem än Skavlan?
- Absolut, och nu låter det som att jag säger emot mig själv men jag är oerhört provocerad av förflackningen. Av hur man ständigt driver med en sån som Ulf Lundell bara för att han har ett svulstigt sätt att prata. Jag älskar det svulstiga, jag älskar Fulla för kärlekens skull med Eldkvarn. jag är superbekymrad över det allmänna ointresset för sakernas tillstånd, den här iden om att allt måste vara så jävla lättillgängligt. Men så fort man är stolt över vad man är, oavsett om man är pretentiös eller platt, blir det provocerande. Det är lika provocerande när Katrin Zytomierska är stolt över att hon inte vet någonting som det är provocerande när Skavlan-gänget tycker att de har "ett tänk" och på det sättet är lite förmer.

Vad tycker du att ni bidrar med för att höja nivån?
- Vi pratar mycket om det, hur man tar in smalare grejer. Jag tycker att vi har blivit bra på att sprida gospeln om sånt som vi gillar. Visst vill vi ha Paris Hilton som gäst, men också Jimmy Carter och Levon Helm. Och vi märker hur våra tittare hittar till författare och artister via oss.

Du var inne på det förut, att det finns för få bra konversatörer i Sverige. Det måste vara trist om man har ditt och Skavians jobb.
- Det är hemskt, det finns nästan inga som kan prata! Och jag älskar verkligen bra konversatörer. Jag tycker att det är det finaste man kan vara. Att vara ledaren runt ett stort bord och kunna berätta historier som folk skrattar åt. En bra konversatör, det är något jag vill bli. Jag är okej men inte strålande.

Vad kännetecknar en strålande konversatör?
- Dels ska du kunna vara fängslande. Det ska kännas bekvämt att sitta brevid, kännas som första klass. Jag och Fredrik hade förmånen att få åka hem från På spåret med Fredrik Lindström. Det var som att lösa biljett till en bra film. Vi satt där och drack öl och jag insåg att såna här stunder kommer inte så ofta i livet. Han har en förmåga att vagga in en i ett skönt tillstånd där man själv inte behöver prestera så mycket, man kan bara lyssna. Han satt och drog anekdoter om hur han jobbade i sin sommarstugas trädgård, och det var som balsam för öronen. Det var fantastiskt!

Har du alltid tillgång till det där flowet med Fredrik? Hur är det om du känner dig lite hängig en dag?
- Vi har alltid gett varandra prestationsångest, men på ett positivt sätt. Vi taggar varandra. Vem får flest garv? Vem gör sig bäst i ett rum med amerikaner? Mitt och Fredriks stora mål är att bli inbjudna till en intim barbeque i George Clooneys hus vid Como-sjön. Sen är vi klara. Men för att komma dit måste man vara en god konversatör.

Varför tror du att vi har en så osvängig samtalskultur i Sverige?
- Jag vet inte. Det är uttjatat att prata om jante, men vi svenskar är ju kvästa. Vi har plats för en Björn Ranelid, inte fler. Att bara vara sig själv i Sverige kräver mod. Det är därför jag älskar 100 höjdare. Jag blir på riktigt ledsen när folk påstår att vi driver med de människoma. Det är tvärtom, vi älskar folk som sticker ut. 100 höjdare är vår hyllning till dem som avviker. Edvin, som vann ena året och är 75 år och hälften kvinna hälften man, ringde och sa att plötsligt kommer alla i Ljungby fram och pratar, vilket aldrig hänt förut. Tidigare skrattade folk åt Edvin, nu är han en hjälte. På så sätt är 100 höjdare ett politiskt program. Det finns väldigt positiva konsekvenser av att exponera folk som lever alternativa liv.

Vad tror du har format din humor?
- Min första och än i dag allra största skrattupplevelse var Nakna pistolen, Jag kommer verkligen ihåg hur jag satt på bion i Köping, det kanske till och med var Nakna Pistolen 2 och en halv, och skrattade så att jag nästan dog. Och det är ju väldigt ren, rak humor. Men det som fick mig att vilja börja göra nåt kul själv var ändå Killinggänget. Jag gick i gymnasiet och tyckte att det var helt jävla fantastiskt. Annars har jag nog formats mer av fotbollsspelare än komiker. Det är alltid dem jag har älskat mest. De lyckligaste ögonblicken i mitt liv innefattar fotboll. Förutom när jag gifte mig, som är det största jag gjort, är det ändå Ravellis straff räddning -94 på tredje plats, Italiens VM-guld -82 på andra och så överst Frankrikes VM-guld -98. Det kommer alltid vara mitt livs största stund, det är då jag har känt den totala euforin.

Berätta om hur det var att gifta sig.
- Det var ett forlösande steg for mig. Den där ungdomliga energin och aggressiviteten som finns i det vi gör på tv har även funnits i mitt liv. Den har nog hindrat mig från att ta nästa steg och uppskatta att jag är på väg någonstans. Det har varit så mycket här och nu och fan vad allt är roligt. Jag har absolut varit ganska skrämd av att gå in i något till hundra procent, mycket beroende på att jag varit bränd av dåliga relationer. Nu brottas jag med nästa stora steg, som forstås är att skaffa barn.

Vad brottas du med?
- Jag är helt enkelt rädd att festen ska ta slut. Sorglöshet är nåt jag trivs oerhört bra i. Att bara ha det bra och sitta här på Petes Tavem och dricka bärs. Jag har oerhört mycket dubier kring barn, kan bokstavligt talat vakna kallsvettig och inse att shit, jag är helt onormal om jag inte tar nästa steg och det kommer med en massa ansvar, är jag redo for det? Det är mitt livs största problem just nu, att forlika mig med livets självklara cykler. Jag måste göra det där, känns det som.

Varför måste du det?
- Fredrik säger att det är bara att göra, man måste och så enkelt är det. Men visst, här sitter jag och berömmer folk som går sin egen väg. Min fru vill ha barn. Och jag vet nånstans att jag kommer gilla det. Jag älskar ju barn, att bara lukta på dem och hålla dem i famnen. Det kan nog spela in att jag är uppvuxen med en farsa som alltid sa (Filip på skånska): "Hade jag inte haft barn skulle jag driva runt som en clochard", alltså en fransk uteliggare. Nu kan jag verkligen förstå hans romantiserande av det sorglösa livet. Jag skulle nog säkert kunna njuta av att sitta vid bardisken här i New York resten av livet.

Exakt hur reagerade du på att Fredrik fick barn?
- Han är min bäste polare och jag drar mig inte for att säga att jag älskar honom. Kanske borde jag ha kastat mig i bilen och åkt och sett barnet, men Fredrik skickade sms: "Det är inget att se, det ser ut som alla andra barn:' Jag kommer säkert att bli mycket mer blödig och dramatisk om jag själv far barn.

Skulle Fredrik ens för en sekund tillåta sig själv att bli något så klyschigt som den stolte fadern?
- Nej, och det är både befriande och patetiskt. Jag menar, det är okej om han skulle mejla bilder på Joni nu. Men han hatar människor som gör sånt och även om han skulle vilja gör han det inte, for han kan inte vara inkonsekvent. Men Fredrik är också en storartad pragmatiker. Han inser att nu har han två småbarn och det kommer vara stökigt i några år. Han bara accepterar det medan jag säkert kommer beklaga mig över att jag inte kan följa med ut. Det gör att hans liv är lättare att leva än mitt. Plus att han är så jävla bra på att suga musten ur det liv han faktiskt lever. Jag tar intryck från alla hål och kanter, jag är spretig och nyfiken. Fredrik gillar Bob Dylan, The Office och ett antal böcker. Han konsumerar ingenting annat. Han vet inte vad Frankrikes president heter och han bryr sig inte om att det brinner nere i Palestina. Hans universum är sjukt litet men det är säkert helt fantastiskt för honom. Jag tror att han har Aspergers eller nått.

Kan du snacka med honom när du är låg?
- Jag har försökt. Ett klassiskt exempel är när jag var i en relation som hade börjat gå åt helvete. Vi var i England för att spela in ett tv-program och satt på någon pub. När vi beställt bryter jag ihop och börjar grina. Jag är så jävla ledsen och snyftar att mitt liv är ett helvete och vad ska jag göra? Fredrik svarar: "Det här säger jag bara en gång. Du måste göra slut. Fråga mig aldrig igen". Sån är han och det kan verka råbarkat, men det är väldigt bra för mig. Och jag tror att han vet det. Det skulle vara phållbart om vi båda var ältande typer.

Ändå är han din bästa kompis?
- Ja, absolut. Omedvetet har jag sökt mig till honom. Förutom att vi är en bra kombo i vår yrkesutövning mår jag bra av att ha någon som säger "skit i det, släpp det". Han get mig ett lugn. Men ibland förstår vi verkligen inte varandra.

Vilka uttryck tar det sig?
- Som när vi gjorde Hello Sydney och Anders Björkman skrev i Expressen att om han dubbeltrapgevär och två skott skulle han göra sig av med oss. Fredrik var ute och festade och släpade hem nån brud och var världens lyckligaste snubbe medan jag satt uppe i Vita bergen och gjorde en hel scen av det. Allt rinner av honom. Det jag kan erbjuda Fredrik är öron och ett lyssnande och "vi måste älta lite mer". Fast det är inte han så intresserad av. Därför skulle jag vilja påstå att jag, på ett personligt plan, drar mer nytta av honom än han av mig. Han skulle aldrig säga att det är så skönt med Filip för att han är mjuk och lyssnande.

Hur gick det med tjejen?
- Det tog ju slut. Då ringde jag förstås inte till Fredrik utan till två andra polare som satt med mig i baren på SAS Radisson från elva på morgonen till fyra på eftermiddagen.

FRIHAMNEN, STOCKHOLM

Om föräldralivet är ett Matrix för Fredrik Wikingsson så är det också ett bra sätt att beskriva ett samtal med honom. Det kommer hela tiden saker flygande, på olika nivåer, blixtsnabbt. Det du läser här är ett hårt redigerat samtal. Det vore omöjligt att återge alla utvikningar, paranteser och referenser, hur genomtänkta och briljant formulerade de än är.

Vid kaffeautomaten på produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn står Fredrik och byter några ord med Alex Schulman, som berättar hur nervös han är inför recnsionerna av boken han skrivit om sin pappa. Själv är Wikingsson stressad över ett tal som han ska hålla på Filips bröllopsmiddag och som ännu inte är skrivet.
- Min idé är att talet ska handla om att mina döttrar är det största hotet mot vår vänskap sen Hello Sydney, som var ett supersågat p os-program. Det programmet kunde verkligen ha blivit slutet på vår vänskap, för plötsligt var vi förknippade med varandra, båda två utmålade som idioter i pressen. Men i stället brände vi arvodet på en episk resa genom amerikansk västkust. Fast egentligen borde jag ställa mig upp och hålla det stora känslosamma talet, om hur mycket han betydet för mig. Det är ju de talen man minns.

Skulle du klara det?
- Haha! Jag vet inte. Om jag skulle ge mig fan på det, och göra det till en grej.

Du skulle behöva göra dig själv till en karaktär?
- Jag tror det, och det är jag inte bra på. På hans vigsel i Frankrike sjöng jag Warren Zevon låten- Don't let us get sick som är en jävligt bra låt. Men istället för att låta sista ackordet ringa ut bara knäppte jag av låten och sa tack. Jag sabbade det, för jag vågade inte bli sinnlig. Jag är allergisk mor sinnlighet.

Warren Zevon är sinnlig när han sjunger låten.
- Men han är också supersalt ibland. Filip tycker att jag är den minst sinnliga människan på jorden. Jag klarar inte ens av att ta massage, jag tycker att det är att göra det för lätt för sig. Jag har fått massage några gånger men har inte njutit en sekund. Det känns som att gå till en prostituerad. Men samtidigt, att lipa fem gånger under ett avsnitt av Nord och syd är ju beyond sinnligt. Det gör inte ens Sting.

Ni gjorde ett Boston Tea Party om sex. På frågan om panelen trodde att du var bra eller dålig i sängen svarade samtliga att du nog var dålig. Hur kändes det?
- Spontant? Att det här är bra tv! Det är mycket bättre att alla tror att jag är dålig än att hälften tror det.

Gjorde det inte ont nånstans?
- Nej, för jag vet att det inte spelar någon som helst roll. Särskilt inte om hundra år. Allt är bara baserat på antaganden och de har ingen aning.

Vi sitter i en glasbur i ett kontorlandskap. En lång rad av unga män med fast handslag kommer in och hälsar. De jobbar med program som Färjan, Bygglov, I en annan del av Köping. I den här miljön är Fredrik närmast en pamp. Han är delägare och det kända ansiktet utåt, en given guru för firmans 80-talister. Fredrik gör en association från ämnet sinnlighet till Larry David, vilket får ses som en bedrigt. Larry David är geniet och geeken som skapade Seinfeld och sedan Gurb your enthusiasm (Simma lugnt Larry).
- För mig är Larry David den perfekta människan. Han rättfärdigar så mycket emotionell inbundenhet hos mig. Han ser alltid klichén när den sker. Och jag önskar att jag kunde bråka som han. Jag bråkar aldrig. Har aldrig bråkat med min fru, har aldrig bråkat med Filip. Jag tar ut min aggressivitet på döda ting. Senaste jag fick in i källarens dörrpost hemma blev jag så arg att jag nästan slog sönder handen mot betongväggen. Jag skulle behöva anger management. Men som sagt, det handlar om döda ting, jag är sjukt konflikträdd.

Har du några nära vänner förutom Filip?
- Jag umgås väldigt lite. Min morsa är ett socialt geni och min farsa är mer eller mindre Rain Man. När jag växte upp var jag väldigt social och tänkte att jag är nog inte så lik min farsa ändå, men får mer och mer av det där, att jag bara vill hem efter jobbet och sen när alla har somnat hälla upp en monsterbourbon med 16 isbitar, gå ner i källaren och se en dokumentär om kalla kriget från 1983.

Har du ingen, förutom din fru som du pratar med om du är låg?
- Jag och Filip är svintighta och så kul som jag har med honom har jag inte med någon annan, men den relationen har vi inte. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har ringt en kompis och sagt, jag behöver snacka lite. Och nog har jag saker att snacka om. Men jag blir bara så där riktigt killigt generad av det. Det är kanske nästa projekt, att öppna den dörren.

Enligt Filip anser du att det bara är korkade människor som har mycket sex efter 30. Kan du utveckla det lite?
- Ja ... ha! Erotiska människor är jävligt lustiga. De där som älskar sex. Som singel var jag den typiske kvart i tre-raggaren. För mig var sex mest en bekräftelse- och erövrings pryl. Det går inte att gå från ett liv som kvart i tre-raggare till att bli Sting och säga, nu tar vi tid på oss, vi har rosblad, vi har oljor, vi har sidenrockar. Man är antingen eller. Och jag är helt enkelt inte så köttslig av mig. Det låter som ett mirakel att jag har lyckats avla två barn, jag är medveten om det.

Är du asexuell?
- Jag dissar inte Bitter moon-grejen, de som behöver jacka upp sin sexualitet med lite grismasker och filmjölk. Jag tycker det är mer begripligt och mindre komiskt med den typen av Tommy Lee-sexuella människor, alltså när det är helt galet. Men de här Månadsjournalen-sexuella människorna - som läser erotisk litteratur och åker på resor, som förenar en sorts sund vettighet och sex, som är intresserade av erotik Tommy Lee är inte intresserad av erotik, han vill knulla. Jag har större förståelse för det.

Du är en av få som använder ordet vettig i negativ betydelse.
- Ja, det är ju grymt att Skavlan sitter och pratar religion med Stellan Skarsgård och en israelisk författare medan det är Lets dance i andra kanalen, jag tycker verkligen det. Men det är samtidigt något så vettigt över programmet. Säger man dåraktiga grejer i Skavlan blir det jobbigt och konstigt. Den där vettigheten gör att vissa yttringar aldrig kan bli riktigt magiska. Människor som gillar Skavlan, som tycker att han är en bra människa för att han kan lyssna, det är samma människor som tycker Håkan Hellström sjunger surt. Man kan nästan inte både älska Skavlan och Håkan Hellström. Förstår du vad jag menar? Jag gillade verkligen Henrik Schyfferts föreställning The 90s. Det enda som är lite tråkigt är att han säger: 'Tag var en idiot förut men nu är jag vettig:' Det hade varit uppfriskande med någon som sa att 'Jag var så vettig förut men nu är jag en jävla dåre".

WEST WILLAGE, NEW YORK

Två dagar efter middagen på Petes Tavern tar jag en taxi till gränsen mellan West Village och Meatpacking District. Vi stannar på en lågt bebyggd town house-gata med trädplanteringar längs trottoarerna. Runt hörnet ligger Filip Hammars stamställe Spotted Pig, kvarterskrogen som ägs av bland andra Bono, Jay-Z och Michael Stipe. I samma kvarter kommer familjen Wikingsson att flytta in om ett par veckor.

Filip och Jennie Hammar hyr den nedre delen i ett av gatans town house, en liten etagevåning med öppen spis och inmurad trädgård. Filip öppnar i mysbyxor. Det ligger pizzakartonger i tamburen och inne från vardagsrummet vinkar delar av Söndagspartys redaktion. Det är Oscar night i Los Angeles och överallt på Manhattan samlas människor för att följa galan.

Jennie är nio år yngre än Filip och uppvuxen i Borås. Hon jobbar som frilansskribent, har just börjat New York-blogga för tidningen Glamour och ska vara webbredaktör för Söndagsparty. De har en bra personkemi, hon och Filip. Lika intensiva och genomtrevliga. Man trivs i deras sällskap. På den stora tv:n tar Sean Penn emot en Oscar för årets manliga skådespelare.

- Gud vad jag är svag för Sean Penn, säger Filip Hammar där han halvligger i soffan med en öl i handen. Det är väl för att jag vet att en sån som han aldrig skulle bry sig om mig. Han står där med sitt pris och säger till Mickey Rourke: "You're my brother. .. " Om jag satt på första bänk skulle han knappast säga: "Filip Hammar, you're my brother:' Jag är motsatsen till Sean Penn. En mindre begåvad Woody Allen-figur. Fast jag älskar Woody Allen.

Den store vinnaren denna kväll är britten Danne Boyle, som regisserat filmen Slumdog Millionare. Han ser ut som en Fredrik Wikingsson uppfödd på fish and chips och speed.

Jag berättar för Filip om Fredriks våndor inför bröllopstalet och frågar hur det gick.

- Vår gemensamme vän Pål Hollender kom fram till mig efter middagen och sa: "Bara en sinnessjuk människa kan hålla ett sånt tal". Fredrik visade bilder från vår första USA-resa där jag hade sedlar i näsan och så fick jag läsa på färdigskrivna lappar. Det var skitkul förstås. På sista lappen stod det: 'Jag vet att du är för emotionellt handikappad för att säga att du älskar mig men ... " Så på nåt elegant sätt fick han ändå in det.

Nästa dag ses vi för lunch på Brasserie Les Halles, krogen som drivs av Anthony Bourdain, författaren till Kitchen confidential. Här märks finanskrisen. För ett halvår sedan var man tvungen att reservera bord, nu är det halvtomt. Vi äter en glädjelös kycklingsallad.
- Fredrik hävdar att han aldrig har känt att en måltid varit för salt eller osalt, säger Filip. Kan du fatta det? För honom är mat bara något som måste intas för att driva kroppen vidare.

Ralph Lauren-mannen vid bordet intill undrar vad vi talar för språk.
- Swedish? I knew it!

Jag kan tänka mig att det finns en del proffstyckare i Sverige som vill att ni ska floppa med det här hybrisprojektet. Hur mycket bryr du dig om vad som skrivs och sägs om dig?
- Fredrik rörs inte i ryggen av sånt. Själv känner jag bara att jag ställer upp mig för offentlig arkebusering kontinuerligt. Jag kan bli ledsen över kritik, även om jag har blivit mer härdad. De ringde från Kanal 5 och frågade om vi ville bli roastade, vilket går ut på att några komiker ska berätta för en hur värdelös man är i 23 minuter. Och Fredrik sa: "Det där kör vi på!" Men jag är inte riktigt redo för det, jag skulle kunna bli jäkligt ledsen. Men jag är minst lika känslig för vad mina kompisar tycker om mig.

Ser du dig själv som komiker?
- Nej. Vi gör inte sketcher, vi är helt värdelösa på det. Allt vi gjort har haft verkligheten som fond. Jag gillar inte Will Ferrells filmer, som bara går ut på att vara roliga, och jag har skitsvårt för stand up comedy. Humorns problem är att den har ett så explicit syfte: att vi ska skratta.

Det är sant, ingen låtskrivare vid sina sinnens fulla bruk skulle skriva en låt med syftet att få folk att gråta.
- En låt kan du reagera hur du vill på och allt är ok, men om du inte skrattar åt ett skämt har det misslyckats. Jag garvar mer åt Pluras bok Resa genom ensamheten än åt Will Ferrell. Plura försöker inte vara rolig, han är bara öppen, och fan vad kul det är! Han skriver på ett ställe om hur hans nya tjej börjar skratta mitt i ett knull för att Plura har så fula ben. Fantastiskt! Och PO Enqvists memoarer har fått mig alldeles febrig. Jag garvade högt.

Du har sagt att en stark drivkraft för dig och Fredrik är att flytta fram gränser. Vilka av era tidigare projekt tycker du har gjort det?
- Innan vi började göra tv, i slutet av 90-talet, hade vi något som hette Jörgen och Johnnys veckobrev. Vi summerade veckan som gått i mediebranschen på ett skruvat sätt och så fick folk sajna upp sig. Till slut hade vi några tusen prenumeranter. Det var ett sorts bloggtänk innan bloggarna fanns. Men jag kan även tycka att High Chaparall var jävligt nytt, för att vi förhåll oss så punkigt till tv-mediet. Det var lika mycket om oss bakom kameran, vi öste sjukt mycket ur oss själva i stället för att bara vara den gode lyssnaren. Det var antisnyggt med mycket kameror i bild, vilket var nytt då. Även i Ett Herrans liv tyckte jag att vi flyttade fram gränsen för hur man kan göra en intervju. Vi kunde sitta med Frank Andersson och ena stunden prata om hur han spelat rysk roulett på fyllan för att i nästa prata om brudar han knullat. Intervjuerna hade många ben. Och det fortsatte in i 100 höjdare, som jag också tyckte var helt nytt. Det började som ett program där vi kollade på roliga klipp och slutade som en porträttserie om annorlunda människor.

Och Boston tea party?
- Boston tea party tycker jag också var helt nytt. Grunden för det programmet var mitt och Fredriks gemensamma intresse för pseudovetenskap och övertygelsen om att det går att förmedla kunskap på ett kul sätt. Det böljade faktiskt med att vi försökte köpa över Fråga Lund till oss. Vi hade flera möten nere på Lunds universitet men de backade ur i sista sekund. Frågorna som ställs är enkla men så sitter fem professorer i studion och lyfter upp det till något annat. Att Boston tea party har lyckats är nog det jag är mest glad över, och att det dessutom har funkat i en kanal som samtidigt visar en serie där Linda Rosing ska träffa den rätte. Ibland skriver folk att vi borde fornya oss. Då kan jag faktiskt bli arg på riktigt. På fem år har vi gjort fem programserier som alla är rätt olika.

Känns det som att ni kommer kunna fortsätta så?
- Det måste vi göra, och det är något som plågar oss. Fredrik mer än mig. Han skulle helst bara göra ett avsnitt av varje program. Vi får inte bli ett självändamål. Vår största skräck är att bli Peter Settman och stå och leda Dansbandskampen. Det är helt okej att han gillar det, men för oss vore det förödande. Ska vi göra tv ska vi fan vara unika och det måste finnas kärlek i botten. Vi är intresserade av pengar som alla andra men vi tänker aldrig i termer av att göra succe och håva in stålarna. Allt föregås av dagar av diskussioner, det är ett jävla dividerande hela tiden och den dag vi inte gör det är något fel.

Hur gammal var du när dina föräldrar konverterade till katolicismen?
- Jag gick i högstadiet. Anledningen till att de konverterade var nog många. De hittade något i katolicismen som de inte hittat i pro-testantismen, men det var också, tror jag, en strävan mot något mer internationellt och kontinentalt. Det där har nog präglat mitt liv mer än själva kristendomen, en känsla av att här i Sverige borde vi egentligen inte bo, vi borde vara del aven sydländsk kontext. Det är min pappa som är den mest religiösa i familjen även om det är mamma som är religionslärare. Han har predikat två saker i mitt liv. Att vara en god människa som hjälper andra och att ha passion. Redan när jag var sju, åtta år kunde han säga till mig (Filip på skånska): "Livet är ingenting utan kärlek, ingenting, och passionen är livets bensin''.

Och kärlek och passion är samma sak för honom?
- Kärlek finns där men det krävs också passion för att hålla den vid liv och inte ta den för givet. Jag kommer ihåg att pappa låg och läste en roman som heter Zebran på stranden. Zebran var en man som hängav sig hundraprocentigt åt kärleken och passionen, vilket förstås gick åt helvete. Och jag minns att pappa låg där i badbyxorna och grät.

Har du en tro?
- Jag har nog det, men jag tycker det svårt att tala om, jag har svårt att sätta ord på det. Det jag fått med mig från katolicismen är att inte ta saker för givna och att respektera mina medmänniskor. Och jag har lärt mig se religion som något universellt, det har gett mig en intensiv nyfikenhet på andra kulturer.

När du känner dig missnöjd med livet, vad är det för tankeloopar du hamnar i då?
- Jag hade en jävligt tung höst för två år sen. Det var ganska nytt med Jennie. Vi åkte till New York efter en inspelning och jag kände att det höll på att hända något. Jag var stressad och pressad. Jag stod i en hotellhiss, fick panikångest och började köra ut folk. Jag har alltid varit klaustrofobisk, men nu var jag övertygad om att hissen var överlastad trots att vi bara var tre personer i den. Då insåg jag att jag var på väg in i väggen. Hårddisken var full, det hade gått så jävla fort så länge. Jag hatar att vara en tv-fitta som pratar om utbrändhet, för det finns folk som har det jobbigt på riktigt. Men efter hissgrejen blev jag väldigt deprimerad och grät djävulusiskt mycket. Det var tungt för Jennie, men hon stöttade mig, var en riktig trooper. Jag har fortfarande lätt att hamna i det där tillståndet när huvudet kokar. Och jag har fortfarande svårt att ta livet med en klackspark. Jag är helt enkelt lite för depressivt lagd.

Har du det från din pappa?
- Ja. När jag och min fru bråkar brukar hon säga: "Nu är du som Lars:'

Och vad menar hon med det?
- Hela min barndom sa pappa, oavsett om det gällde Malmö FF eller familjens annalkande fjällsemester: 'Jag är inte alls
pessimist, jag är realist'. Men i själva verket är varken han eller jag realister, vi är pessimister.Jag målar alltid upp skräckscenarion. Ena dag kan inledas perfekt men så dyker ett litet orosmoln upp och gör mig helt ologisk. Jag kan bli deprimerad över pengar och tro att jag håller på att bli pank.

Förlåt att jag säger det, men du är en väldigt rik man.
- Jag tror det är min bakgrund som spökar. Mina föräldrar var lärare. Vi hade aldrig mycket pengar. Och jag kommer från en liten stad. Så när jag har köpt mycket grejer en period går det snabbt ett larm i mig: Bli inte helt vulgär nu, bli inte äcklig. Vi köpte vedträn till vår öppna spis igår som kostade 5.99 dollar styck och en sån sak kan jag nästan implodera av.

Hur blir du när du är i ett förhållande?
- Jag sysslade med lite falsk marknadsföring när vi träffades, jag och Jennie. Jag sålde nog in mig som en jävla glad prick som tar livet som det kommer. Men gradvis insåg hon att det är en mycket mörkare individ hon blivit tillsammans med. Jag vet inte hur jag blir ... Jag är rätt dedicerad och mycket av min ångest handlar om att jag vill vara en bra man. Jag är världens sämsta på att bryta en dålig stämning, att borsta av mig smutsen, resa mig och säga älskling, nu gör vi nåt svinkul! Är jag låg så är jag låg och jag tycker det är ett förbannat dåligt drag. Jag är så omanlig på det sättet. Det är omanligt att ha så mycket bryderier som jag har. Jag är på riktigt kapabel att säga: "Tyck lite synd om mig nu då!" Hur osexigt är det?

Vi går ut i solen på Park Avenue. Det är en råkall dag, så där fuktigt råkall som en dag kan vara i New York. Vi promenerar mot studion och Filip berättar om drömmen att få stanna här och kanske göra något av duons svenska format i amerikansk tv. Boston tea party tror han skulle funka bäst, men även 100 höjdare - åka runt och träffa amerikanska original, det vore nåt. På sikt vill han också få igång en regelbunden bokutgivning. Succen med Två nöttcreme och en moviebox gav mersmak, och nästa vinter ska han och Fredrik romandebutera. Men det är en annan historia.

Filip korsar åttonde avenyn, gestikulerar och pekar ut kända byggnader. Han rör sig genom gatubilden som en som varit borta men kommit hem.

 • TÅRTGENERALEN

Filip och Fredrik romandebuterar!
Läs mer om nya boken här.
Utgivningsdatum: November 2009

 • PÅ SPÅRET

Filip & Fredrik tävlar för tredje året i rad i "På Spåret".
Killarna medverkar följande datum: 18/12
Sänds: Fredagar kl. 20.00, SVT 1

 • THE NOSEBLEED NIGHTSHIFT

Filip & Fredrik sänder radio i USA - från Sverige.
Läs mer om deras radioprogram här.
Sänds: Torsdagar, 11:59 pm ET, Sirus Satellite Radio

 • BOSTON TEA PARTY

"Snillen spekulerar möter ett tourettskonvent."
Boston Tea Party är tillbaka vintern 2010 med säsong 3. Sänds: Vintern/Våren 2010

Nytt!
- Elfving möter
- Agenda
- Babel